Solo
clara_header

Obsession

New in

Godmorgon mina älskade!

How’s it going? Först och främst vill jag bara tacka för alla otroligt fina kommentarer på mitt senaste inlägg. Jag blir så himla glad när ett inlägg uppskattas av många. I och med att den här bloggen till en viss del faktiskt handlar om min uppväxt så tyckte jag att det var dags att skriva något om just det. Det var säkert ett år sedan som jag sist nämnde något om det. Jag tror att jag ville ta lite avstånd från det – jag liksom ”pressade bort” de tankarna för att känna mig fri.

Idag ska jag & Lingling träffa Ludvig och Jacob över en fika. Innan jag åker måste jag städa mitt rum, annars hotar morsan mig med att inte ge min månadspeng. Ahh!! När jag kommer hem senare så ska jag nog läsa lite SO också.

Haha, jag känner mig som gammal tant. Igårkväll satt jag i min säng, lyssande på bra låtar och stickade. Mhm, you heard me. Håller på att sticka i syslöjden, men kom igång lite sent så att sticka lite utanför skolan behövdes. 1775 1774
Jag är BEROENDE av klänningar. Beställde för ca en vecka sedan min 5e klänning från Nelly.com och jag ångrar inte ett enda köp. Den här läckerbiten kom härom dagen och jag är såååå glad. Luv, luv, luv. Måste lära mig att spara mina pengar till något som är viktigare än klänningar men det pirrar i magen och rycker i mina fingrar när jag är inne på hemsidorna. Oops, my bad. För er som undrar vart denna är ifrån så är den köpt på Nelly.com.

Nä hörrni, I gotta run. Som den tidsoptimisten jag är så måste jag börja leta kläder och fixa mig. Hoppas att allt är bra med er! Vi bloggas senare, kramis!

Jag är inte redo.

1801 Min uppväxt

Pappa.

Min pappa.

Den här bloggen startade med ett inlägg om hur min pappas beteende och handlingar hade påverkat mig under mina tidigare och yngre år. En liten, rädd, instängd och sorgsen 12-årig flicka som bestämde sig för att det var dags att göra något åt min dåvarande form av depression. Min depression innehöll inga självskadebeteenden, att jag började göra dåliga saker eller att skita i att gå till skolan. Min depression var ganska dold. När jag tänker tillbaka på det nu så tycker jag att det är så självklart att jag inte mådde bra – men det märktes inte då. Jag har alltid varit omringad av många fina vänner både i och utanför skolan, så både i skolan och på alla andra möjliga ställen så var jag en glad tjej. Jag hade alltid ett krig inom mig som jag försökte strida genom att tänka bort det – men så snart jag var hemma så kände jag hur mörkt allting blev. Hur tyst jag blev. Jag blev bara mindre och mindre. Jag visste inte att jag mådde dåligt, men jag var ju van. Det var så min vardag såg ut. Jag visste ju inte om något annat, att det kunde vara på ett annat sätt, att det kunde vara bättre. Jag vill inte gå in på detaljer om vad som skedde under de två sista dagarna i pappas hus – men han ignorerade mig i några dygn. Helt & hållet. Det enda han gjorde var att laga mat åt mig, sedan fanns det ingen kontakt mellan oss även om vi var i samma hus. Han åkte hemifrån innan jag hade vaknat & stängde dörren till sitt sovrum när han kom hem. Att bli så ignorerad, maktlös & inte förstå vad som pågår var den värsta känslan någonsin. Samtidigt som det var hemskt så var det som ett wake-up call för mig. Jag började inse att det här inte var rätt. Jag kunde inte fortsätta leva varje dag med att inte få ha några åsikter, vara rädd för att göra fel, känna mig rädd, osäker och liten i mitt hem. När han ändå på de där få dygnen inte var hemma när jag vaknade så passade jag på att packa ner mina favoritkläder i min lilla väska som knappt hade något utrymme. Jag var så rädd och jag hade inte pratat med någon, alls. Jag hade så mycket skuldkänslor när jag låste dörren, tyckte synd om pappa. Fan, min storebror hade ju också lämnat några år tidigare. Jag kunde väl förfan inte lämna honom ensam. Det var så många frågetecken i mitt huvud – men jag hade för första gången insett att det var dags för en förändring.

Det var för över två år sedan när jag var 12 år gammal som jag sist träffade min pappa. Det har varit både  gott och ont. Både plågsamt men lärorikt, lite som en berg och dalbana. Tror inte att det är så många som faktiskt vet om att jag inte ens var i närheten av den personen jag är idag innan jag lämnade pappa. Då var jag rädd, sa aldrig vad jag tyckte, var instängd, liten och inte glad. Från dagen tills nu har jag genomgått en lång process av ”finding out who I am”. Den form av depression jag hade vid den tiden var att jag stängde av allt. Det blev jobbigt att gå upp morgnarna – och inte av den anledningen att det var för tidigt. Det var jobbigt att sitta på en lektion utan att ena benet skakade mot bordsbenet i världens fart & matteläraren fortsatte fråga om jag behövde sitta inne hos extraläraren för att jag verkade ha svårt för att få något gjort på lektionerna. Jag har ju alltid dansat och sjungit – men under en period så slutade jag med det med. Det jag älskade mest. Min hjärna var överbelastad med en massa tankar om pappa och vad som skulle hända med mitt liv nu. Jag stängde ner allt. Jag kunde inte ta itu med mitt mående. Jag ville bara sluta tänka. Det var allt jag önskade mig.

Sedan ca ett år tillbaka så blev jag en ny människa. Det låter överdrivet, men det är sant. Jag älskar livet & jag är svinlycklig. Jag fokuserar endast på det positiva i livet, även om det är ok att känna sorg ibland. Jag är till och med modig  nu. Jag har alltid åsikter om allt från t.ex politik till vilken maträtt vi borde äta till middag. Jag älskar att argumentera & reflektera över saker. Jag är väldigt säker på vem jag är och vad jag vill göra. Mina beslut görs alltid av MIG och påverkas aldrig av grupptryck eller liknande. Jag värdesätter mig själv högre än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag har hittat utvägar från det negativa såsom att jag äntligen började dansa samt sjunga igen. Jag började till och med skriva en dagbok – min blogg, som det visade sig gå riktigt bra för. Jag tog mina bördor och förvandlade dem till min stora styrka. Den styrkan som jag lägger ner i allt mitt jobb. Jag trodde aldrig att musiken skulle gå så långt att jag fick signa med skivbolag, eller att min blogg skulle få så pass många läsare. Jag visste inte ens att jag skulle klara mig ut från all sorg till att börja med. Men nu är jag här – och jag tänker fortsätta att bygga på den här glada tjejen, för alltid.

…Jag älskar min pappa. Har alltid gjort det och kommer alltid att göra det, vad som än har hänt eller händer och jag vill självklart att han ska vara närvarande under min uppväxt – men jag är fortfarande rädd. Jag är fortfarande skadad. Jag har fortfarande den där lilla, osäkra Clara inom mig som skriker efter hjälp. Jag är inte redo för ett försök på en ny relation ännu. Det hoppas jag att jag är snart. 1801

Kära gymnasievalet, you’re getting close!

1721 Allmänt

Hej allesammans!

How’s life? Äh, det var väl att ta i – men jag är i denna period av beslutsångest inför gymnasievalet, drunknar av skolarbete och spyr så mycket på vädret att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fy hörrni, jag passar inte in här vid den här tiden på året. Anyways, moving ooon.. Igår var jag & Lingling på en ”prova på-dag” på Rytmus som jag nämnde i förra inlägget. Det verkade faktiskt helt fantastiskt (om vi bortser från svenskan då, hahah) – och vi är 95% säkra på att vi kommer söka Rytmus som förstahandsval. Vi fick även hänga med våra efterlängtade Rytmus-killar under dagen, Ludvig & Jacob. (-; Vi träffades under gymnasiemässan för första gången, då de gjorde ett otroligt bra intryck samt marknadsförde gymnasiet hur bra som helst. Good one boys!

Intagningsprovet för Rytmus är redan i mars. Jag är så, så, så nervös och rädd inför detta, ugh. Vill inte tänka på det. Jag har verkligen inga planer att börja på någon annan musikskola än Rytmus – för kommer jag inte in där vill jag endast gå Sam-beteende på något annat gymnasium. När jag har jämfört Rytmus med andra musikskolor/linjer så verkar ju Rytmus ha den bästa utbildningen. Vill ju så fruktansvärt gärna komma in – men det är bara att hålla tummarna.

Jag kom nyss hem från en väldigt hård fysträning med fotbollen och träningsvärken is reaaaaaal alltså. Kommer säkert inte kunna gå imorgon. Standard att man ser lilla Clara gå runt som en gammal tant aka (enligt vännerna) looking bajsnödig ut efter gymmet/fotbollsträningarna. Kul, really. IMG_4944
Hade ingen bild från gårdagen så det får bli en bild från min & madres sushi-date. Funkar pretty damn good det också. x)

Imorgon får jag sova en liiiten stund mer än vanligtvis. Spelar ju i och för sig ingen roll om det är 1 timme eller 5 minuter extra sömn, alltid värt! Har en ganska lång dag, slutar vid halv fyra. Efter det drar jag direkt till studion – så får jag la blogga efter det. I vilket fall så måste jag sluta skriva nu. Får ju aldrig sömn.. Wonder why? Haha. Hoppas att ni har haft en fin tisdag mina vänner, vi bloggas senare, kramis!

sundaaay

Allmänt

Go’kväll allesammans!

Hur är det? Jag mår strålande. Lite förkyld bara, men det är ju standard för mig. Imorgon ska jag & lingling till Rytmus på en prova på dag i skolan inför gymnasievalet. Vi är ganska säkra på att vi ska välja Rytmus som nr.1 – men vi vill gärna se hur ensamble & individuell coachning är på den skolan och ska därför hänga med en skoldag. Lingling kommer hit någon gång vid 8-9 för att fixa sig tillsammans med mig. Vi börjar vid 11.

Jag kom nyss hem från gymmet efter ett gryyymt pass. Fan vilken träningsvärk jag kommer att få. Usch. Jag känner att jag har kommit igång väldigt bra med träningen nu & jag ser att jag fått mer muskler vilket glädjer mig. Det är bara att fortsätta kämpa så ska jag nog se att jag når mitt mål snart.1719 1721
Glöm inte att beställa min FIERCE tröja! Du hittar den HÄR

intervju på frida.se

Favoriter

1720
För ett par dagar sedan intervjuades jag av Tidningen Frida – nu är den ute! In och läs gott folk. Klicka på bilden för att komma till intervjun!